Mixer

Det behövs säkert många kompletteringar och en eller annan korrigering, men detta är något att starta med i alla fall...

Denna artikel skulle behöva illustreras med en bild. Detta kan vara ett foto, en skärmdump, en schematisk skiss eller något annat beroende på artikelns innehåll. Om du har eller kan skapa en passande bild som inte är upphovsrättsskyddad får du gärna ladda upp den och lägga in den i artikeln.

Mixerbord

En mixer (när det gäller större mixrar, så brukar man prata om mixerbord) är till för att samla ihop flera signaler och blanda ihop dem till en helhet efter tycke och smak.

Analog / Digital

Mixern kan vara analog eller digital. De har i princip samma funktioner, men med skillnaden att de flesta digitala mixrar har inbyggda effekter, medan det är mer sällsynt i analoga modeller. De digitala har också minnesfunktioner så att man kan ha olika grundinställningar inprogrammerade. Digitala mixrar har förstås också A/D-omvandlare efter sina preampar och D/A-omvandlare på alla utgångar - och förstås även digitala utgångar så att man kan få in allt i en dator utan ytterligare omvandlingar. Principen är dock densamma i övrigt.

Ingång

Signalen kommer först till en ingång. Om det är en mikrofonsignal, så väljer man förstås att ta in den på en mikrofoningång (normalt en XLR-kotakt) - och om det är en signal med linenivå, så tar man in den på line-ingången (normalt en TRS-kontakt). Till ingången hör en Gain-justering - alltså en volymreglering i det första steget, där det är extra känsligt och behöver vara god kvalitet för att bruset inte ska bli för högt jämfört med den önskade signalen. Här brukar man också hitta en Pad-switch - alltså en switch som dämpar insignalen lite extra (bra om man har extra starka ljudkällor). Det finns ofta ett högpassfilter som kan kopplas in för att reducera lågfrekventa ljud, som t ex fotstamp som går upp till mikrofonen via stativet. Man har också någon form av nivåindikator - oftast i form av en eller två lysdioder, där den ena visar att det finns signal öht, medan den andra är en Peak-LED som alltså visar när signalen blir för hög.

Insignal

En liten varning är på sin plats här: De flesta mixrar har ett försteg före den förstärkare som innehåller Pad, Gain och Peak-LED - så om man har väldigt starka ljudkällor, kan det vara svårt att hitta orsaken till varför man får distorsion. I sådana lägen är det lätt att tro att felet sitter i mikrofonen, men det gör det extremt sällan - utan i sådana fall behöver man skaffa en extern Pad.

Insertjack / direct out

Ofta kan man plocka ut signalen direkt efter ingången, på ett Insert-jack. Insert-jacket är en stereo-tele (skriver inte TRS här, eftersom det i de flesta fall rör sig om obalanserad överföring) som är avsedd att koppla in exempelvis en kompressor på, för att reglera dynamiken så att man får mer kontroll över vad som kommer in. I sällsynta fall finns det separata TRS-jack för Insertens ut och in.

Insertjacket kan oftast även användas som "Direct out", dvs att man plockar ut signalen direkt efter ingången och skickar den till bandspelare eller ljudkort, innan signalen har gått igenom equaliser o dyl i mixern. Vissa mixerbord har också möjligheten att få ut signalen efter hela kanalen efter eq på sin "Direct out" - och det blir då som en "Channel strip".

Kontroller

När signalen har kommit in i mixern, så kan vi titta på ovansidan och gå igenom vad som brukar finnas där. Längst ner (närmast sig själv) har man kanalregeln - helt enkelt en volymkontroll som har förärats med ett eget namn... Sedan följer ofta buss-knappar, där man kan välja vilken buss signalen ska skickas till (återkommer till det senare). Här finns ofta en on/off-knapp för kanalen - och en PFL-knapp (pre fade listening), där man kan få ut den enskilda kanalen på en separat buss för lyssning i hörlurar eller kontrollrummets monitorer. Sedan har vi panoreringspotentiometern (panpot), där man bestämmer var i stereobilden den aktuella kanalen ska placeras. Oftast har panpoten ett distinkt mittläge, så att man vet när kanalen är centrerad. Efter det brukar det finnas en equaliser-del. I de flesta fall är den delvis parametrisk (ofta fast bas och diskant - och 2 mellanregister som har ställbar frekvens), men på billiga mixrar är eq:n oftast en enkel modell med fasta frekvenser och bara 2 eller 3 frekvensband. Sedan brukar det komma "tappningar" (Effect Send, Aux send...), där man kan skicka en del av kanalens signal till en speciell utgång, som är avsedd att koppla in effekter på eller att koppla till medhörning. Sådana brukar det finnas minst 2 av, men på större mixerbord kan det förekomma ganska många... Alla kanalernas tappning 1 mixas ihop med hjälp av ratten som styr hur mycket av varje kanal som ska till den aktuella utgången. Dessa tappningar kan ibland väljas "pre" eller "post", vilket innebär att det är före eller efter kanalregeln (volymkontrollen). Vilket man ska välja, beror förstås på situationen.

Bussar / subgrupper

Tillbaks till bussarna (som också kallas subgrupper): Detta är separata "avdelningar" i mixern, där man t ex kan välja att placera hela trumsetet i en grupp, körsången i en annan grupp etc. och på så sätt kan man reglera hela trumsetet som ett separat "paket" och slipper justera alla reglarna som hör till trummorna om man behöver ändra alla trummor upp eller ner. Dessa grupper har egna reglar och mixas sedan ihop i huvudmixen, tillsammans med de kanaler som skickas direkt till huvudmixen. Det finns ofta möjlighet att koppla in Insert-effekter på bussarna, så att t ex hela trumpaketet kan regleras av samma limiter, om man vill det.
En annan form av buss är Multitrack Bus, eller MTR. Dessa används för att ta ut varje enskild signal på en egen kanal, istället för att summeras med övriga signaler via stereoutgången (main out, L/R, masterbuss, etc). Buss 1 kopplas till exempel till Input 1 på ljudinterfacet eller bandspelaren, Buss 2 till Input 2 osv. Dessa bussar kan sägas vara grunden i ett mixerbord för studio, eftersom man där vill spela in och redigera varje ljud för sig själv i efterhand. Under mixningen tar man sen ut signalen från datorn eller bandspelaren och spelar upp den antingen direkt till monitorerna eller tillbaka till mixerbordet och ut till monitorerna genom mixerns masterbuss, det senare fallet när man vill mixa utanför datorn eller bara köra signalen genom bordet om man tycker att det ger ett bättre ljud. Att mixa utanför datorn är något som fortfarande föredras av många studiotekniker, efterom det ger större överblick och kan vara mer lättarbetat rent fysiskt. Jämför till exempel att styra fyra reglar samtidigt på ett mixerbord för att ställa nivåer mot att behöva röra reglarna en i taget med muspekaren på datorskärmen, du blir sannolikt klar snabbare med den första metoden (och slipper musarm). Mixning i datorn, även kallat att mixa "in the box", har självklart många fördelar också, och det är på grund av detta man helt enkelt oftast mixar i både datorn och på mixerbordet. En fördel med att mixa i datorn, är att man aldrig lämnar den digitala domänen (kan vara väldigt betydelsefullt om man inte har toppklass-utrustning i riggen). Med hjälp av en kontrollyta som man styr datorns interna mixer med, så kan man få samma eller rentav bättre ergonomi jämfört med en extern mixer, men utan den analoga mixerns nackdelar. I den interna mixern kan man mjukvarumässigt koppla ihop ett antal reglage som man vill kunna reglera samtidigt - och då slipper man problemet med att behöva 4 händer för att reglera många kanaler samtidigt. Det finns alltså både för- och nackdelar med båda arbetssätten, men när det handlar om billigare prylar, så får man nog påstå att det är bättre att hålla sig kvar i digitalt format så långt det är möjligt.

Mastersektion

Nu har vi letat oss bort till mastersektionen. Här finns utgångsreglarna, huvudvolym för tappningarnas utgångar, oftast finns det också effektreturer, så att man slipper använda de vanliga kanalerna till att få in effekternas ljud i mixern. Det finns oftast också en hörlursutgång och en volymkontroll för "Control room". I vissa fall kan man också välja hur PFL ska fungera, men oftast är PFL-funktionen ganska enkel; så länge ingen PFL-knapp är intryckt, så kommer hela mixen ut - men om någon PFL-knapp är intryckt, så kommer enbart den kanalen (eller snanare: alla kanaler som man har tryckt in PFL på...) att höras. PFL står för Pre Fader Listening, alltså att signalen påverkas innan den går ut till en buss (dvs oftast in i ljudkortet eller bandspelaren). Motsatsen till PFL är AFL, After Fader Listening. Trycker du in en AFL-Solo på en kanal under inspelning så innebär det inte att det bara blir den kanalen som spelas in, detta brukar kallas att lyssna "före band" och "efter band", alltså före eller efter inspelningen på hårddisk/magnetband. Detta innebär att ljudteknikern under en inspelning av ett trumset kan lyssna enbart på baskaggen även fast alla signaler spelas in.

http://i14.photobucket.com/albums/a304/camelotstudios/tridentchannels.jpg