Skillnad mellan versioner av "DI-box"

Versionen från 29 september 2008 kl. 13.50

En DI-box använder man för att anpassa ljudkällans signal till ingången eller för att kunna transportera obalanserade signaler längre sträckor genom att göra dem balanserade.

En vanlig line-ingång belastar gitarrmikrofonerna för mycket på grund av den låga ingångsimpedansen - och det får till följd att man får ett sämre ljud - oftast med tunn bas - men det kan låta fel i andra register också - och därför behöver man en högohmig instrumentingång (minst 1Mohm) på sin micpreamp - eller en DI-box, om man vill koppla in gitarren till mixer eller ljudkort...

Det finns både aktiva och passiva DI-boxar.

Passiva DI-boxar används oftast vid liveframträdanden eftersom de är billigare och man har dem då för att få ut signal från syntar och gitarrer till stageboxen, så att de sedan kan kopplas in på mikrofoningångarna i mixern. DI-boxen innehåller en balanseringstransformator och gör alltså om den obalanserade inkommande signalen, till balanserad - så att man kan låta signalen gå längre sträcka med mindre risk för störningar. Signalen kopplas sedan in på en mikrofoningång. En passiv DI-box behöver ingen spänningsmatning.

Aktiva DI-boxar kräver spänningsmatning, som kan komma antingen från batteri, extern nätdel eller från fantommatningen - som i så fall kommer från ingången den kopplas till. De används som regel i studio eftersom de brukar ge bättre ljud än de passiva - och oftast då för att kunna koppla in en gitarr eller bas direkt i mixerbordet i sådana fall där man inte vill eller inte kan micka upp förstärkaren - eller om man vill ha direktsignalen som ett komplement (brukar också kallas att "line:a" eller "lajna" gitarren). Se även Hi-Z. Även den aktiva DI-boxen kopplas in på en mikrofoningång, så även om den är aktiv, innebär det alltså inte att den innehåller någon förstärkare (vanligt missförstånd...).

Ett exempel på en aktiv DI-box, är svenska Line Audio Designs ADIB: