Skillnad mellan versioner av "Patchbay"

Nuvarande version från 27 januari 2013 kl. 14.02

En patchbay använder man när man vill kunna göra omkopplingar snabbt och enkelt, utan att behöva krypa in bakom racket för att koppla om.

Olika varianter

På en sådan sitter det ett antal (ofta 48st) telejack, organiserade i två horisontella rader.

Det förekommer också patchbays med RCA-kontakter, men det är ganska ovanligt.

I vissa patchbays har man lödanslutningar på baksidan, i stället för kontakter. Detta för att eliminera risken för glapp där.

Det förekommer Bantam-patchbays - och där använder man kontakter som ser ut ungefär som vanliga telekontakter - men är betydligt mindre, så att man får plats med 96 Bantam-jack på samma storlek som en 48-jacks tele-patchbay.

Det finns också XLR-patchbays, som gör att man kan koppla in mikrofoner - men med sådana bör man vara vaksam på micpreamparna som är inkopplade dit, så att man undviker att koppla in/ur mickar medan fantommatningen är igång...

I användning

Man drar kablar från de olika enheternas in- och utgångar till kontakterna på patchbayens baksida - och på så sätt får man också fram signalerna på framsidan av patchbayen och kan dra vidare dessa in- och utgångar till valfri annan enhet som finns med i patchbayen.

Normaliserad eller inte - det är frågan...

Man brukar prata om fullnormaliserad koppling. Det innebär att man har en fast koppling mellan en kontakt i den övre raden på baksidan och kontakten rakt under. Denna fasta koppling bryts så fort man sätter in en kontakt i ett av telejacken på framsidan - så att man i stället kan dra signalen till valfri plats. Man har alltså en "normal" koppling där man inte behöver ha några patchkablar alls inkopplade på framsidan, så det är då bara när man vill ändra denna normala routing som man använder patchkablarna.

En halvnormaliserad koppling gör samma som den normaliserade, men med skillnaden att man bryter signalen om man kopplar in en kabel i det ena telejacket, men om man kopplar in sig på det andra jacket, så får man i stället ut samma signal som går igenom till baksidan - så att man exempelvis kan få ut signalen till både medhörning och till ljudkortet samtidigt. Att splitta signalen på det sättet kan i vissa fall påverka ljudet eftersom impedansen ändras, men oftast fungerar det bra, eftersom de flesta enheter har goda marginaler för att få till impedansbryggning.

En onormaliserad koppling innebär att det inte finns någon kontakt mellan några kontakter, utan man måste dra alla kopplingar med hjälp av patchkablar på fronten.

På de flesta patchbays kan man välja normaliseringsmetod individuellt för varje par - antingen med en switch eller genom att plocka ut och vända modulerna på olika sätt.

Exempel på koppling i en normaliserad patchbay

I den övre raden kopplar man utgångar och i den undre kopplar man ingångarna som dessa utgångar normalt ska kopplas till.

Med 2 micpreamps, 2 kompressorer och 2 eq - och till sist ljudkortets ingångar, kan man koppla exempelvis så här:

De två mikrofonerna kopplas direkt till preamparnas micingångar

Tack vare normaliseringen, så behövs det inga patchkablar alls i fronten, utan signalen går från preamp till kompressor, kompressor till eq och eq till ljudkort.

Om man nu skulle vilja byta plats på kompressor och eq i kedjan för den ena micken, så kopplar man in patchkablar så här:

Preamp 1 out till eq 1 in, eq 1 out till till kompressor 1 in och från kompressor 1 out till ljudkort 1 in (alltså 1 OUT till 3 IN, 5 OUT till 1 IN och 3 OUT till 5 IN). Kontakten mellan in/utgångarna i patchbayen bryts som sagt när man sätter in en kabel, så att man använder den patchade signalvägen istället för den normaliserade.

Patchbay-jordning

För att hålla koll på jordloopar (som orsakar brum), så behöver man använda en enhetlig metod för jordning genom patchbayen. Det finns 4 varianter på detta:

• ST (Shields Terminated): Skärmen i kabeln kopplas bara till jacket och dras inte vidare någonstans därifrån.
• SB (Shields Bussed): Varje rad av jack har en gemensam jordskena som alltså är kopplad till alla jack i den raden och till en gemensam jordpunkt.
• SS (Shields Strapped): Skärmen på det övre jacket är kopplad till skärm i det undre jacket - och kopplingen bryts inte av patchkablarna, utan är permanent kopplad.
• SN (Shields Normalled): Skärmen switchas på samma sätt som signalen vid halv- eller fullnormaliserad koppling.

Det är sällan man ser möjlighet att välja jordningsmetod på billiga patchbays, så på dem kan man oftast förvänta sig SN-varianten.

Skillnad i ljudkvalitet?

Förutom det som nämns under halvnormaliserad, så behöver man inte räkna med någon som helst försämring av ljudkvaliteten när det handlar om balanserade kablar och patchbays. Med obalanserat så är risken större att man får in brum, framför allt om patchbayen inte har ett heltäckande metallhöjle, eftersom man ju då får ett avbrott i skärmningen.

Med billiga patchbays får man däremot billigare kontakter som slits ut snabbare än de dyrare, om man ofta gör omkopplingar. Om det är värt pengarna att köpa en dyrare från början eller om det är bättre att köpa billigare lite oftare, är en fråga som man får försöka avgöra själv. Om man ofta använder sin patchbay i normaliserat läge, så att omkopplingarna förekommer ganska sällan, så finns risken att kontaktytorna blir oxiderade och ger sämre kontakt på grund av det. Normalt kan man då slita bort oxiderna genom ett antal in- och urkopplingar, men i värsta fall behöver man byta kontakten alternativt hela patchbayen, beroende på hur illa det är.

Oxidering är dessvärre ofrånkomligt i en patchbay eftersom man inte använder guldplätering i kontakterna. Orsaken till att man inte använder guldplätering, är att den tunna pläteringen slits ner smabbt om man kopplar om ofta, så att kontakternas kopparkärna blottas - och koppar oxiderar väldigt mycket snabbare än den vanliga nickelpläteringen och ger betydligt sämre kontakt.

Bilder