Kabel

Kabel som köps färdig med kontakter på, kallas även kablage. Kablar finns i många former och för många ändamål.

Några exempel på sådana som ofta förekommer i musiksammanhang:

Nätkabel (elkabel)

Nätkabel innehåller 2 eller 3 ledare, beroende på om den är ojordad eller jordad. Normalt är färgerna blå, brun och gul/grön, där gul/grön alltid används till skyddsjorden och aldrig till något annat, blå används till nollan (blå är en kall färg och används alltså normalt till "cold", som är 0V i sammanhanget) - och slutligen brun, som används till fasen (brun är en varm färg och är alltså "hot", som är fasen som svänger mellan +230V och -230V med en frekvens på 50Hz i det svenska elnätet).

Högtalarkabel

Högtalarkabel består av två ledare; en nolla och en fas, på samma sätt som nätkabeln. Denna typ av kabel används enbart mellan slutsteg och passiva högtalare. Om man har aktiva högtalare (alltså med inbyggt slutsteg), så använder man i stället en skärmad signalkabel av lämplig typ.

Signalkabel

Signalkabel kan vara obalanserad eller balanserad. Den obalanserade innehåller en ledare och skärm, medan den balanserade innehåller två ledare och en skärm. Obalanserade kablar förekommer oftast med TS (mono-telekontakter) eller RCA-kontakter. Balanserade kablar förekommer oftast med TRS (stereotele) kontakter eller XLR-kontakter. Skärmningen är väldigt viktig för att reducera störningar som lätt kan komma in i kabeln - framför allt i den obalanserade kabeln.

Tekniska aspekter på signalkabeln

Kapacitans i audiokabel kan spela roll, beroende på vilken typ av utgång och ingång man kopplar ihop. Vissa saker är känsligare än andra mot sådant, men så länge man har en lågohmig utgång som kopplas till en högohmig ingång och uppfyller impedansbryggning, så är kapacitansen helt betydelselös i hörbara frekvenser.

En sak som vissa tillverkare tar upp, är hastighetsfaktorn, men den är egentligen betydelselös i ljudsammanhang. Relaterat till detta är också rekommendationer som man ser ibland, om att man måste ha samma längd på kablarna till höger och vänster kanal, för att inte få fördröjningar och fasfel, som man förstås kan råka ut för - om man skickar mikrovågsfrekvenser genom kabeln - men i hörbara frekvenser, är det meningslöst.

En annan sak som vissa tillverkare påstår är viktigt, är skineffekten - men den är i de flesta fall försumbar i hörbara frekvenser.

Skärmningen i kabeln behöver vara tät för att skydda mot störningar.

Kabelmaterial är något som också kan anses vara viktigt - och visst har olika material olika bra ledningsförmåga, men med de korta längder man har i en studio, så blir skillnaden minimal (om ens mätbar...). Det enda som påverkas av olika material (åtminstone bland de material som används i kablar), är dessutom att signalen i värsta fall dämpas med någon dB i en tiometerssladd. Det påverkar alltså inte soundet, utan bara styrkan - och det ytterst lite. Se även plätering.

Digitalkabel

Digitalkabel överför digitala signaler och kan vara optisk eller elektrisk, beroende på vilka interface de används till. En optisk plastfiber- eller glasfiber-kabel med TOSlink-kontakter, används till optisk SPDIF och till ADAT Lightpipe. En koaxialkabel med en impedans på 75 ohm används till elektrisk SPDIF med RCA-kontakter (inte att förväxla med den obalanserade vanliga signalkabeln med RCA-kontakter, som inte fungerar lika tillförlitligt till SPDIF, även om den oftast fungerar om man testar...). En koaxialkabel med 2 ledare och 110 ohms impedans används till balanserad överföring enligt AES/EBU-standarden och kontakterna som används där, är XLR (inte att förväxla med analog balanserad kabel med samma kontakter). En koaxialkabel med 75 ohms impedans och BNC-kontakter, används till Wordclock, som används för att förse hela systemet med samma klocka för synkronisering av all digitala enheter. Ibland används BNC-kontakten också till SPDIF, men det är ganska ovanligt.

MIDIkabel

Midikabel används till överföring av midisignaler och består av 2 ledare och skärm - och använder 5-poliga DIN-kontakter.