Dubbning

Denna artikel är kort och behöver bli längre! För info om hur du kan bidra och expandera den, se Hjälpsektionen.

Dubbning kallas det när man spelar in samma sak med samma instrument (eller rösten) mer än en gång, med avsikten att inspelningarna sedan ska spelas upp samtidigt.

Varför?

Man använder dubbning för att få ett "fetare" eller mer kraftfullt ljud. Små skillnader i uttrycket jämnas också ut, eftersom man ju sällan gör exakt samma fel varje gång. Det kan då låta lite slätstruket (trots att det blir en "större" sound) om man låter dubbningen gå till överdrift. Vanligast är att man dubbar leadsång, körer och gitarrer. Syftet kan också vara att skapa en mer naturlig stereobreddning än man får med fasförskjutningseffekter, genom att man i stället panorerar ut dubbningarna mer, i stället för att hålla ihop dem och låta dem förstärka varandra.

Ibland dubbar man bara i refrängerna, för att det ska bli större kontrast mellan vers och refräng - och ibland dubbar man genom hela låten.

Inspelning

Det är förstås viktigt att man spelar/sjunger så likt som möjligt, så att man får illusionen att det bara är en som spelar/sjunger den aktuella stämman. Om det inte är tillräckligt tight så kommer det bara att låta slarvigt.

Alternativ

Man kan också kopiera ett inspelat spår, förskjuta det lite i tid så att det inte kommer exakt samtidigt som det ursprungliga - för då blir det ingen skillnad (med ett system som inte har "sample-accurate" synk, kan det även uppstå något av en fasförskjutningseffekt när spåren spelas nästan samtidigt). Nackdelen med denna metod är att det inte blir någon variation i förskjutningen - och det gör att det inte låter levande på samma sätt som en riktig dubbning.

Mixningen

Mixningen är förstås viktig eftersom man måste se till att få balans i ljudet. Man kan förstås välja efter eget tycke, hur man ska mixa, men vanligast är troligen att man panorerar ut spåren lite grand från varandra, men man kan också panorera dem till samma placering i stereobilden och skapa större bredd med hjälp av effekter, som reverb o dyl, medan dubbningen i så fall bidrar med att ge stämman mer pondus. Vill man skapa större stereobredd, så kan man panorera ut spåren längre åt sidorna i stället.

Motown-tricket

En speciellt sätt att använda dubbning, växte fram under Motown-epoken. Man hade två sångspår (det användes bara på sången då), där det ena bara fick en väldigt lätt kompression, medan det andra tok-komprimerades till en jämn och stark smet. Eftersom den starka kompressionen är aggressiv mot diskanten, så körde man eq efter kompressorn, för att få igen den förlorade toppen. Denna metod gör att man får ett spår som ger ett väldigt starkt stöd tack vare stark kompression - och ett spår som är väldigt milt behandlat, så att den ursprungliga dynamiken är i stort sett intakt. Lite som att både äta upp kakan OCH ha den kvar - åtminstone så länge man har öronen med sig. Som i alla andra lägen, är det viktigt att A/B-lyssna, så att man inte villar bort sig i ivern att trixa med soundet.

Kända exempel

På 80-talet kom teamet Stock-Aitken-Waterman med ett mycket framgångsrikt koncept, som gjorde att de producerade massor av hits under flera år. En av de mest kända artisterna är Rick Astley - och om jag inte kommer ihåg fel, så var det standard att han dubbades 4 gånger för att man skulle få fram den kraftiga leadsången.