Skillnad mellan versioner av "Stereobreddning"

Nuvarande version från 20 maj 2009 kl. 15.40

Stereobreddning är ett vanskligt kapitel.

Överdrivet

Om man överdriver bredden på ett instrument - och t ex låter pukorna i trumsetet vara panorerade från extremt till höger till extremt till vänster, så blir trumsetet mycket bredare än vad som är naturligt.

Likadant blir det om man panorerar ett piano extremt mycket, t ex så att de lägsta bassträngarna är längst ut till vänster och de högsta diskantsträngarna är längst ut till höger. Det kommer också att låta fel eftersom pianot ju är en enda punkt (om än ganska stor...) när man ser det i verkligheten.

Konstgjort

Det finns också effekter som skapar en konstgjord stereobreddning. De kan vara användbara i vissa lägen, men är lite farliga att använda, eftersom alla sådana jobbar genom att introducera fasfel, som lurar öronen att tro att ljudet inte kommer från högtalarna, utan en bit utanför. Med för mycket fasfel så blir inte ljudet monokompatibelt, utan det uppstår utsläckningar och förstärkningar av olika frekvenser om man spelar upp det i mono.

Varför mono?

Varför ska man bry sig om det, när det i stort sett inte finns andra anläggningar än stereo? Jo - för att när man kommer utanför sin sweetspot, så kommer dessa fasfel att bli allt tydligare och det man hör närmar sig mono, eftersom det inte längre går att få den stereoupplevelse som man får i sweetspoten.

Bredda rätt

Bästa sättet att bredda sin mix är alltså att använda panorering och placera ut de olika instrumenten med hjälp av det. Stereobreddningseffekter gör sig ofta bäst som tillfälliga effekter på enskilda instrument, men mindre bra på en hel mix.

Samtidigt är det förstås i mångt och mycket en smaksak, så det enda säkra man egentligen kan säga, är att man måste använda öronen och ofta A/B-lyssna om man använder sådana effekter som riskerar ställa till problem om de överdrivs.