Skillnad mellan versioner av "Närmickning"

Versionen från 13 maj 2009 kl. 12.26

Närmickning kallas det helt enkelt när man placerar en mikrofon nära ljudkällan.

Gitarrförstärkare

Framför gitarrförstärkaren placerar man mikrofonen (ofta en Shure SM57, men bandmikrofoner blir ofta också kanonbra) nära högtalaren. Vilket som låter bäst är - som alltid - en smaksak, men ett par olika varianter är kanske vanligast:

• Mikrofonen placerad och riktad rakt in mot mitten av högtalarelementet
• Mikrofonen placerad ungefär mitt emellan mitten och kanten på högtalarelementet och riktad rakt mot högtalaren
• Mikrofonen placerad vid kanten av högtalarelementet och vinklad snett in mot mitten
• En raggarlösning när man får slut på stativ vid en livespelning, är att låta micen hänga i kabeln framför högtalaren, genom att knyta fast kabeln i handtaget på toppen av förstärkaren. Inte att rekommendera om man är rädd om kablarna, men nöden har ingen lag... ;)

Trummor

Pukor och Virvelkagge närmickar man oftast. Ibland också hi-hat, om inte överhängs-mikrofonerna räcker till.

Mer om detta i artikeln om uppmickning av trumset

Fördelar

Närmickning gör att man får in förhållandevis väldigt mycket av det önskade ljudet och väldigt lite av rumsljudet. Det är bra när man vill ha bättre kontroll på ljudet och inte vill att rummet ska påverka för mycket. Om rummet inte är med och påverkar, så kan det bli lättare att processera ljudet på olika sätt eftersom man ju har en renare signal att jobba med.

Nackdelar

Man får ett väldigt nära ljud - precis som om man satte örat intill gitarrförstärkarens högtalare eller intill virveltrumman etc. Så nära lyssnar man inte normalt, vilket innebär att ljudet egentligen blir ganska onaturligt.

Relaterat

Distansmickning