Skillnad mellan versioner av "Plätering"

Versionen från 3 maj 2009 kl. 23.29

Om man har en plätering på en kontakt, så innebär det att ett tunt lager av ett skyddande material har lagts på kontaktens ursprungliga material. Eftersom koppar (som de flesta kontakter består av, då det är en väldigt bra elektrisk ledare) oxideras väldigt lätt, så gör man alltid en plätering, som oftast är nickel (krom/silverglänsande material) eller guld.

Dessa material oxideras inte alls på samma sätt som koppar (guld oxideras inte alls), så tack vare pläteringen så får man en mer tillförlitlig koppling. En nackdel med t ex guldpläteringen, är att den är väldigt tunn, så om man har guldpläterade kontakter på ställen där man ofta kopplar om (t ex i patchbays, så kommer det tunna guldskiktet att slitas ut relativt snabbt, så guldplätering är därför lämpligast i fasta installationer och mindre lämpligt till livebruk, där man kopplar in och ur kontakterna väldigt ofta. Rhodium är en annan väldigt hård metall som används för plätering av kontakter, trots att den är en sämre elektrisk ledare än guld - och då är det just för att man vill ha den mer tåliga ytan.

Om pläteringen slits ner, så blottar man den underliggande kopparkärnan, som då kommer i kontakt med syret och oxideras väldigt snabbt.

Silveroxid leder elektrisk ström lika bra som silver, men den svarta missfärgningen som de flesta tror är silveroxid, är i själva verket silversulfid, som bildas på grund av kontakt med svavelväte som finns i luften - och silversulfid är en dålig elektrisk ledare, så därför använder man hellre andra material än silver till kontaktpläteringar, trots att silver egentligen är den bästa ledaren av elektrisk ström.