Skillnad mellan versioner av "Additiv syntes"
Tbruce (Diskussion | bidrag) |
Tbruce (Diskussion | bidrag) |
||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| − | '''''Additiv syntes''''' är den allra äldsta | + | '''''Additiv syntes''''' (ibland även ihopskrivet, '''''additivsyntes''''') är den allra äldsta [[synt]]esmetoden. Det första elektromekaniska musikinstrumentet, ''Telharmoniet'' som byggdes redan 1897 använde sig nämligen av en sorts additiv syntes. |
Additiv syntes står som namnet antyder i rak motsats till den [[subtraktiv syntes|subtraktiva]]; istället för att utgå från en [[överton]]srik vågform och ta bort det oönskade utgår man från ett antal övertons''fattiga'' ljudvågor (traditionellt [[sinus]]vågor) som man stämmer om och adderar, dvs spelar samtidigt. På detta sätt kan man i teorin skapa vilken klang som helst, men i praktiken har det dock länge varit mycket svårt att använda additivsyntes till något mer än ganska simpla, klockliknande klanger, eftersom det krävs väldigt många [[oscillator]]er och noggrant programmerade volym[[envelop]]er för att göra något mer spännande. Med den digitala tekniken är dock detta betydligt enklare, och det finns nu en rad spännande vidareutvecklingar av additivsyntes som t ex kan återskapa samplade ljud med endast staplade sinustoner, och därmed ge en helt annan möjlighet att manipulera ljudet än vad som går med traditionell [[sampling]]. | Additiv syntes står som namnet antyder i rak motsats till den [[subtraktiv syntes|subtraktiva]]; istället för att utgå från en [[överton]]srik vågform och ta bort det oönskade utgår man från ett antal övertons''fattiga'' ljudvågor (traditionellt [[sinus]]vågor) som man stämmer om och adderar, dvs spelar samtidigt. På detta sätt kan man i teorin skapa vilken klang som helst, men i praktiken har det dock länge varit mycket svårt att använda additivsyntes till något mer än ganska simpla, klockliknande klanger, eftersom det krävs väldigt många [[oscillator]]er och noggrant programmerade volym[[envelop]]er för att göra något mer spännande. Med den digitala tekniken är dock detta betydligt enklare, och det finns nu en rad spännande vidareutvecklingar av additivsyntes som t ex kan återskapa samplade ljud med endast staplade sinustoner, och därmed ge en helt annan möjlighet att manipulera ljudet än vad som går med traditionell [[sampling]]. | ||
Versionen från 10 april 2007 kl. 23.13
Additiv syntes (ibland även ihopskrivet, additivsyntes) är den allra äldsta syntesmetoden. Det första elektromekaniska musikinstrumentet, Telharmoniet som byggdes redan 1897 använde sig nämligen av en sorts additiv syntes.
Additiv syntes står som namnet antyder i rak motsats till den subtraktiva; istället för att utgå från en övertonsrik vågform och ta bort det oönskade utgår man från ett antal övertonsfattiga ljudvågor (traditionellt sinusvågor) som man stämmer om och adderar, dvs spelar samtidigt. På detta sätt kan man i teorin skapa vilken klang som helst, men i praktiken har det dock länge varit mycket svårt att använda additivsyntes till något mer än ganska simpla, klockliknande klanger, eftersom det krävs väldigt många oscillatorer och noggrant programmerade volymenveloper för att göra något mer spännande. Med den digitala tekniken är dock detta betydligt enklare, och det finns nu en rad spännande vidareutvecklingar av additivsyntes som t ex kan återskapa samplade ljud med endast staplade sinustoner, och därmed ge en helt annan möjlighet att manipulera ljudet än vad som går med traditionell sampling.
