Plätering

Om man har en plätering på en kontakt, så innebär det att ett tunt lager av ett skyddande material har lagts på kontaktens ursprungliga material.

Varför plätering?

Eftersom Koppar (som de flesta kontakter består av, då det är en väldigt bra elektrisk ledare med en rimlig kostnad) oxideras väldigt lätt (och oxiderad koppar är en väldigt dålig ledare), så gör man alltid en plätering, som oftast är Nickel (Krom/Silverglänsande material) eller Guld.

Pläteringsmaterial

Dessa material oxideras inte alls på samma sätt som Koppar (Guld oxideras inte alls), så tack vare pläteringen så får man en mer tillförlitlig koppling. En nackdel med t ex Guldpläteringen, är att den är väldigt tunn och att Guld är förhållandevis mjukt, så om man har Guldpläterade kontakter på ställen där man ofta kopplar om (t ex i patchbays, så kommer det tunna Guldskiktet att slitas ut relativt snabbt, så Guldplätering är därför lämpligast i fasta installationer och mindre lämpligt till livebruk, där man kopplar in och ur kontakterna väldigt ofta.

Rhodium är en annan väldigt hård metall som används för plätering av kontakter, trots att den egentligen är en sämre elektrisk ledare än Guld - och då är det just för att man vill ha den tåligare ytan. Rhodium kan dock inte pläteras direkt på Koppar, så om man använder Rhodium, måste man först plätera Kopparkärnan med t ex Silver, för att sedan plätera med Rhodium på Silverpläteringen.

Oxidering

Om pläteringen slits ner, så blottar man den underliggande kopparkärnan, som då kommer i kontakt med syret och oxideras väldigt snabbt.

Silveroxid leder elektrisk ström lika bra som Silver, men den svarta missfärgningen som de flesta tror är Silveroxid, är i själva verket Silversulfid, som bildas på grund av kontakt med svavelväte som finns i luften - och Silversulfid är en dålig elektrisk ledare, så därför använder man hellre andra material än silver till kontaktpläteringar, trots att Silver egentligen är den bästa ledaren av elektrisk ström.

Vilken plätering är egentligen bäst?

Silver leder som sagt bäst av alla material (om man bortser från Supraledare, som bara fungerar i extrem kyla). På andra plats kommer Koppar - och sedan följer Guld, Aluminium, Beryllium, Kalcium, Magnesium och Rhodium. Nickel kommer en bra bit efter - och ännu längre är det till Tenn, som används till lödförbindelsen mellan kontakten och ledaren i kabeln (utom när man löder på Silver, där man har ett lödtenn som också innehåller Silver), om man inte använder kontakter som är gjorda för pressning i stället för lödning (och det gör de flesta inte...). Gör man rätt med lödningen och ser till att de ihoplödda materialen verkligen har fysisk kontakt med varandra, så att signalen inte måste gå genom lödtennet, så spelar däremot lödtennets material ingen roll, eftersom det ju då bara finns där för att fixera kontakten.

En tabell över konduktiviteten i olika material finns HÄR.

Relaterat

En sak man kanske vill ta hänsyn till, är att om kontakterna är pläterade med olika material, så kan det uppstå ett galvaniskt element mellan materialen, vilket innebär att det minst ädla materialet kommer att korroderas. Detta kan uppstå på grund av luftfuktigheten och föroreningar i luften. Normalt är det inga problem förrän luftfuktigheten kommer upp i omkring 60%, men på grund av detta så kan det vara lämpligt att alltid koppla ihop kontakter med samma plätering för att vara säker på att det inte uppstår några problem med tiden. Om en apparat har Nickelpläterade kontakter, så kör man alltså med kablar som har Nickelpläterade kontakter - och Guldpläterade kontakter på kablarna om apparaterna har guldpläterade kontakter.