Stereouppmickning
Stereofoni eller stereo, av grekiska stereos som betyder hård, fast, solid eller i sammansatta ord rumslig, plastisk, flerdimensionell. Stereofoni är en metod som innebär att vanligtvis två olika elektriska signaler används vid ljudåtergivning. (från wikipedia)
Syften med en stereouppmickning är vanligen att skapa en verklighetstrogen upptagning av akustiska instrument eller liknande. Detta till skillnad från det man ofta gör i mixning av modern musik i syfte att skapa en bra stereobild.
För att göra en stereoupptagning behövs minst två mikrofoner, ofta används fler. Vanligen är dock två eller några mikronofer huvudmikrofoner som ger största delen av ljudet och av stereobilden. Dessa kompletteras sedan med utriggare och spotmikrofoner.
De vanligaste teknikerna för huvudmikrofoner kan delas in efter hur nära mikrofonerna placeras varandra: Samplacerade (coincident), Spridda (spaced), Närplacerade (near coincident), Bafflade, Tvåörade (binaural) och säkert på fler sätt. Genom åren har ett stort antal mikrofonuppställningar fått egna namn så att det blir lättare att tala om dem. Varje inspelning blir vanligen olika och mikrofonplaceringen anpassas efter förhållandena.
Samplacerade mikrofoner Här är mikrofonerna i princip på samma ställe eller så nära som det rent praktiskt kan göras. En fördel är det vanligen går att summera ihop de två kanalerna till en monokanal utan fasfel. Örat hör stereoinformationen främst genom skillnad i styrka mellan olika ljudkällor.
XY Vanligen två kardioider (men kan vara andra riktade mikrofoner) som pekar åt varsitt håll. Vinkeln mellan mikrofonerna kan variera, men en utgångspunkt kan vara 90 grader.
MS Betyder Mitt och Sida. Sidomikrofonen som används är en figur-8 som riktas rakt höger/rakt vänster. Mitt-mikrofonen riktas rakt framåt och kan vara ha vilken karekteristik som helst, vanligen tänker man sig dock en kardioid. Signalen behöver behandlas med en matris innan den blir stereo.
Blumlein Namnsatt efter Alan Blumlein som är en av de stora i inspelningshistorian. Bygger på två korsade figur-8 mikrofoner.
Spridda mikrofoner Här är mikrofonerna placerade en bit ifrån varandra, det kan vara så lite som kring en halvmeter men också flera meter mellan dem. Örat uppfattar här stereoinformationen som kombinationen av ljudstyrka och ankomsttiden för ljudet. En nackdel med den här uppställningen är att den inte alltid kan summeras ihop till mono, man kan drabbas av fasfel.
AB Består av två mikrofoner en bit ifrån varandra. Det här är ingen standardiserad teknik så det kan variera stort. Det verkar dock finnas två skolor, en som placerar mikrofonerna så nära varandra som en kring en halvmeter och en annan skola som vill ha några meter mellan mikrofonerna. Vanligen menas att det skall vara omni-mikrofoner för att det skall AB. Om mikrofonerna placeras nära varandra kan stereobilden bli rätt liten. Placeras mikrofonera i stället långt från varandra så kan det uppstå ett "hål" i stereobilden. För att fylla hålet kan man då placera in en tredje mikrofon, ett känt exempel på en sådan uppställning är Decca-träd.
Decca träd Är ett exempel på uppsättning med tre mikrofoner. Namnet härrör från skivmärket som var känt för sina inspelningar av klassisk musik. Tekniken bygger på att man placerar tre mikrofoner på ett T. I original skall det vara en särskild sorts rundtagande mikrofon. Mikrofonen, Neumann M50 eller dess ättlingar, bygger på en rundtagande mikron monterad i en sfär med 40 mm diameter. Monteringen i en sfär gör att mikrofonen får en särskild riktverkan (rundtagande i basen, mer och mer riktad i diskanten). Två av mikrofonerna placeras framför orkestern, med cirka 1,4 till 2,0 m avstånd. Den tredje mikrofonen placeras cirka 0,7 till 1 meter framför de två andra och får peka in en bit över orkestern. Som ofta omhöldas tekniken av ett visst romantisk skimmer, den stora finessen är att den tredje mikrofonen fyller igen "hålet" i stereobilden som uppstår då de två andra mikrofonerna placerats långt från varandra. Det går att använda andra typer av mikrofoner i en liknande uppsättning.
Närplacerade mikrofoner Om mikrofonerna placeras ganska nära varandra uppnås en kompromiss där stereo uppnås både genom skillnad i ankomsttid för ljudet och i styrka. Kompromissen gör också ofta att det går att kombinera ihop de två signalerna till en mono utan alltför stor skillnad. Här finns ett stort antal namnsatta uppställningar, de två vanligaste har namn efter de organisationer som standardiserade dem. Vinkeln mellan mikrofonerna och avståndet kan varieras i princip hur mycket som helst.
ORTF Tekniken är namnsatt av den franska radio och televisionen (L'Office de Radiodiffusion-Télévision Française). Här används två små kardioider. Avståndet mellan mikrofonerna är här exakt 17cm och vinkeln mellan mikrofonerna skall vara exakt 110 grader, annars bör det inte kallas ORTF.
NOS Tas har upp bara som ett exampel på en alternativ uppställning av två närplacerade mikrofoner. Namnet kommer från nederländska radion Nederlandsche Omroep Stichting. Avståndet mellan mikrofonerna skall vara exakt 30 centimeter och vinkeln 90 grader. Föga förvånande finns det varianter som heter RAI (Italien), DIN (Tyskland), Olsen (efter personen). Om man väljer att inte vara pragmatisk så kan både avstånd och vinkel anpassas efter förhållandena för att få en önskad stereobild.
Bafflade Tekniken bygger på att man mellan mikrofonerna placeras en baffel. Den vanligaste tekniken kallas omväxlande OSS som står för Optimales Stereo System eller Jecklin disc efter uppfinnarens namn. Ursprunget bygger på två omni-mikrofoner på varsin sida om en skiva, ungefär storlek som en gammaldags vinylskiva. Mikrofonerna sätts några centimeter ut från skivan som är klädd med ljuddämpande fårull.
Tvåörade I ett försök att efterlikna det ljud som når våra öron kan man använda ett konsthuvud eller montera mikrofoner i närheten av en människas öron. De mest intrikata modellerna har ytteröron och öronkanal in till mikrofonen för att i detalj återskapa förhållandena kring huvudet. Ljudet lyssnas lämpligen i hörlurar och kan bli mycket övertygande, det går att placera ljud inte bara i vänster och höger utan även framför och bakom och ovanför.
